När slutar vi att drömma och våga göra misstag?

Under våren har jag med familjen tittat på ”Sveriges yngsta mästerkock” där barn i åldern 8-12 år lagar mat på en mer avancerad nivå är vad jag befinner mig på. Jag imponeras av deltagarnas kunskaper och fascineras av deras glädje och mod att lära sig nytt och testa saker de aldrig provat förut. 

I de första programmen har de möjlighet att laga några rätter som de har tillagat tidigare, dock utan recept, under tidspress och i en främmande miljö. Allt eftersom programmen fortskrider får de fler och fler nya utmaningar och svårighetsgraden ökar. Det som dock inte ändras är deras entusiasm och mod att testa nya saker.

I ett av finalprogrammen när mycket står på spel valde flera deltagare att göra en rätt de aldrig tillagat förut. Hur många vuxna hade vågat det och hur många andra vuxna hade ansett det vara imponerande och avundsvärt istället för korkat? På en direkt fråga om hur de tänkte när de valde rätt så blev svaret att det var något de aldrig gjort förut men varit sugna på att testa samt att de blev inspirerade av miljön och utbudet i programmets skafferi. Jag har visserligen inte tittat på motsvarande program med vuxna tävlande, men jag har svårt att tänka mig att någon där satsar allt på ett okänt kort sent i programmet. Ett antal gånger går det givetvis fel för barnen, men även om en och annan ser olycklig ut så peppar de varandra, slänger det som misslyckats och börjar om från början trots tidspress. Det tycker jag är häftigt! 

Någonstans på vägen till vuxenvärlden verkar dock önskan om att ta risker med att testa nya saker för att lära sig mer bytas ut och vi nöjer oss med att just drömma säkert. Det är svårt att säga när och hur detta sker. Kanske påverkas vi av att vuxna pratar om ansvar och säkra val? Själv minns jag ett tillfälle i mellanstadiet när vi i samband med en hälsoundersökning av någon okänd anledning skulle fylla i vad vi ville bli när vi blev äldre. Jag skrev att jag ville bli "proffessor i matematik”. Jag vet, kanske inte det mest vanliga, men jag gillade matte och hade fått förklarat för mig att man som professor fick ägna sin tid åt att lära sig mer om ämnet samt lära ut det till andra. Det tyckte jag lät som ett bra jobb! Hur som helst så var kommentaren jag fick på blanketten att om jag ville bli professor så borde jag börja med att lära mig hur man stavade till det. Jag minns att jag tyckte kommentaren var tråkig och att min kloka mamma blev rosenrasande när jag kom hem och berättade det.

Så vad förlorar vi egentligen på att inte våga chansa mer och hur skulle världen se ut om alla vuxna drömde lite mer och vågade testa gränserna? Det som slår mig när man ser sig omkring i världen är att de modigaste och svåraste besluten som tas av vuxna, när det gäller att satsa allt på okända kort, ofta tas av dem som inte har några egentliga resurser. Flyktingar som väljer att satsa allt på en bättre framtid eller personer som har förlorat hela sitt kapital i en konkurs. De har förlorat allt utom sitt hopp och sin egen förmåga. Det paradoxala är att vi i i-länder med stora resurstillgångar, där många egentligen har alla förutsättningar för att testa flera vilda idéer innan det påverkar oss på en nivå där vi förlorar tryggheten och möjligheten att skaffa mat för dagen, verkar ha slutat drömma och chansa. Rädslan för förändring och det okända överskuggar våra drömmar.

Med det menar jag inte att du bör satsa på att starta en träningsanläggning där igen bor eller starta en frisersalong för flintskalliga män, utan snarare att våga testa fler av de idéer som far genom ditt huvud med rubriken ”det hade varit kul att…..”.

Jag kan inte själv skryta med rader av modiga beslut men jag har i alla fall börjat ifrågasätta mitt eget ifrågasättande av kul idéer som poppar upp i huvudet. Ett bra sätt är att fundera på frågorna ”Varför inte?” och "Vad är det värsta som kan hända?" Tim Ferriss har en bra metod för att utforska detta.

Ett annat sätt är att faktiskt låtsas vara någon modigare person, exempelvis någon av deltagarna i ”Sveriges yngsta mästerkock” och fundera på hur de skulle agerat. Eller ta någon av familjerna i programmen ”Familjer på äventyr” som kastar loss hemifrån och ger sig ut för att bosätta sig i någon annat land eller befinna sig på resande fot under en längre period. Trots allt brukar det vara de modigaste besluten som också ger mest utdelning i form av minne och lärande.