Vi är som art naturligt bra på att hantera förändring, att anpassa oss efter nya förutsättningar. Det har tagit oss från ett spinkigt bytesdjur på savannen till härskare över allt på jorden. Men tänk om det som tog oss hit kan bli ett hinder för oss framåt?

Det som gjort oss bra på att hantera förändring är inte att vi i medelåldern är bra på att förnya oss. Det är vi oftast inte. Det är nog snarare att det finns en rebellisk ådra i varje ny generation. Barn vill sällan göra exakt som sina föräldrar. De vill gör på ett annat sätt. Det har gjort att vi är bra på att hantera förändring som sker över flera generationer. Det har varit så förändring ofta sett ut - fram till nu.

Mellan generationer

Det låter kanske inte så imponerande men på ett antal hundra år har vi människor kunnat anpassa oss till förändringar i vår omgivning. Vi har gått från att vara samlare och jägare till att bruka jorden. Vi har gått från att tillhöra en stam till att organisera oss i länder. Vi har gått från att bo på landsbygden till att bo i städer osv. Det skiljer oss från de flesta andra arter. Myror och bin har t ex komplexa samhällen, men myrbarn eller bi-barn är bara rebelliska i tecknade filmer.

Många små experiment från en ny generation som tro sig veta bättre ger utveckling. Ibland blir förändringarna till det sämre men ibland blir det bättre. Förbättringarna sprider sig och lever vidare. Misslyckandena kan vara smärtsamma för några individer, men påverkar inte gruppen som helhet. Små förändringar som ger ger ränta-på-ränta-effekter över tid. Silicon Valleys devis ”fail fast” är tagen direkt från naturens egen evolutionsprocess. Många små, och i sammanhanget, snabba experiment, med begränsad risk.

Hittills har vår arts förändringstakt varit snabbare än våra konkurrenter. Vi har ofta tjänat på förändringar i vår omgivning. Förändringar som har skett över generationer, så som förändringar av klimatet eller flora och fauna. Det vi nu ser är att förändringstakten kommit ifatt och gått om vårt naturliga tempo.

Helt plötsligt räcker det inte att luta sig tillbaka och räkna med att nästa generation får ta itu med  "det där nya”.

Det märks t ex genom att många av oss känner att samhället förändras väldigt snabbt och att vi inte hinner med. Vi blir otrygga och längtar naivt tillbaka till en tid som när allt var enklare. Helt plötsligt räcker det inte att luta sig tillbaka och räkna med att nästa generation får ta itu med  "det där nya”. 

Vid kris

Som tur är har vi människor ytterligare en förändringsväxel. Vi kan också anpassa oss vid en kris. Det kan vara en personlig kris eller en samhällskris, som den vi ser nu. Ge oss en ordentlig kris så är vi ofta beredda på att ändra vad som helst. Ofta saker som vi vägrat ändra i årtionden trots att vi för länge sedan insett att vi borde anpassa oss. Håller krisen bara i tillräckligt länge så blir det nya en vana. 

Från mitten av 1800-talet valde t ex 1,5 miljoner svenskar att köpa en dyr biljett och resa med hela sin familj till ett helt okänt Amerika. Och så är vi idag rädda för att byta arbete eller gå på ett nytt träningspass på gymmet.

De flesta som försöker driva någon typ av förändringsarbete vet att det är enormt jobbigt att försöka ändra på något så länge det fortfarande fungerar ok. Så länge det saknas en ordentlig kris. Det kan t o m vara så att de flesta tycker att något fungerar dåligt, men de vill ändå inte lösa problemet. För att lösa det kräver att vi måste förändra oss och det är jobbigt. Bättre då att få må lite lagom dåligt och få gnälla över hur det är och inte ändra något. 

Sen kommer en kris. Då är det alle man på däck och inget är omöjligt längre. Vi ser det om och om igen. Inte minst nu. Nu kan t ex helt plötsligt alla använda videokonferenssystem. Jag pratade t ex med min mamma här om dagen. Hon bor i Frankrike och har suttit i karantän i nästan två månader. Hon och hennes vänninor har insett att om de har videomöten istället för vanliga möten så kunde även de som var i Sverige vara med. Och de som var i samma stad slapp sitta fast i trafiken en timme för att ta sig till lokalen. Det hade aldrig hänt utan en ordentlig kris. 

Som tur är är det inget magiskt med en kris som gör oss mer anpassningsbara. En kris ger oss bara en tillräckligt hög motivation för att prova något nytt.

Utan kris

Jag tror att nyckeln till framgång, både för oss som personer och för våra organisationer, är att kunna anpassa, förändra och utveckla oss själva utan att behöva draghjälp av en stor eller liten kris. Tänk om vi kunde hitta motivation att förnya oss hela tiden. Lite ibland och mycket ibland. Tänk om vi kunde undvika att låta oss själva och våra strukturer stelna. Tänk om vi istället såg till att regelbundet träna oss själva och våra organisationer så att de vid varje ögonblick var anpassade för just den utmaningen vi har framför oss. Istället för att, som det ofta blir, hantera dagens utmaning med gårdagens verktyg.

Då blir inte kriserna så stora när de väl kommer. Då blir inte smärtan så stor när vi tvingas ur vår komfortzon. Då får vi istället extra energi när vår värld är i gungning, energi som får oss att blomma. Då, och först då, håller vi med jämna steg med den förändring som sker runt oss. 

Jag tror att det kommer motivera flera och fler.

///

Prenumerera på vårt nyhetsbrev här

Henrik bloggar på changeforfun.com om förändring för dig som också tror att förändring kommer bli en naturlig del av våra liv och vill bli bättre på att hantera det. Han skriver för dig som vill hitta ett sätt att må bra i förändring och vara förberedd när den kommer, även när den inte är självvalt.