Jag jobbade tidigare på ett företag som levererade IT-system för att göra arbetsscheman för piloter och flygvärdinnor. Systemet byggde på optimering, avancerade algoritmer och datorkraft och innebar en stor förändring jämfört med de manuella verktyg som använts tidigare. När vi skulle installera och lära upp nya användarna upplevde jag för första gången ett problem som jag stött på i många olika skepnader sedan dess. 

Bland det första vi gjorde hos en ny kund var att demonstrera hur systemet fungerade. Det som tidigare tog största delen av planerarnas tid skulle nu skötas av datorn och de kunde istället fokusera på att analysera lösningen och justera de parametrar som styrde systemet. 

Första gången jag höll i en genomgång tänkte jag att vi skulle prata om hur planeringen skulle kunna förbättras, utforska vilka möjligheter som fanns och hur deras arbetsdag skulle bli enklare och roligare. Istället pratade vi om färger på knapparna i systemet. 

”I vårt förra system var den knappen röd. Kan man ändra färgen på den?”

En av de stora styrkorna med vårt system var att det var väldigt anpassbart. Jag svarade därför ”Absolut, det kan vi ändra”. Min, lite naiva, förhoppning var att vi skulle kunna gå vidare till de delarna jag tyckte var viktiga. 

Så blev det aldrig. 

Det utlöste snarare långa diskussioner om vilken färg den knappen verkligen skulle ha. Alla hade en uppfattning om färger. Sen fortsatte färgdiskussionen för övriga knappar i systemet. 

Pandemi och munskydd

Det är inte helt olika diskussionen om munskydd, burka, lag om mobiltelefon i skolan, trängselskatt eller hur myndigheternas corona-SMS är utformat. De är alla en liten tillsynes hanterbar del i en komplex helhet.

En pandemi är väldigt svår att förstå. Det är svårt att förstå hur den sprids. Det är svårt att förstå varför den inte kunde stoppas i tid. Det är svårt att förstå varför vissa blir väldigt sjuka medan andra inte blir det. Det är svårt att veta hur jag som individ bör agera och det är ännu svårare att veta hur en stad, region eller regering ska agera. 

När till och med experterna är oense är det svårt att veta vem vi ska lyssna på. 

Förändring skapar en rädsla och osäkerhet hos oss, och pandemin är inget undantag. Den gör oss ensamma. Vi känner oss instängda. Vi kan inte göra som vanligt. Vi är inte alltid våra bästa jag i sådana här situationer. 

Många letar febrilt efter något att hålla i. Någon som vet. Någon att skylla på. Om inte det finns så letar vi efter något som vi förstår. Något som vi kan prata om. Något vi kan kanalisera vår frustration, osäkerhet och rädsla igenom. En fråga att ta ställning i.

Om vi tar munskydd som exempel.

Många har en stark uppfattning om munskydd. Antingen tycker vi att det är katastrof att Folkhälsomyndigheten och regeringen inte gått ut med en allmän rekommendation kring det tidigare. Eller så tycker vi att det är kränkande att någon ens funderar på att försöka bestämma över vad vi ska ha på oss. Detta i en fråga där inte ens experterna är överens då det finns delar som både talar för och emot allmänna rekommendationer. 

Hur kan då vi icke-experter har en så stark uppfattning?

Det är en fråga som vi kan vara för eller emot. Det ger ett visst mått av säkerhet och trygghet. Munskydd är också något som vi har sett och vet hur de fungerar. Det är mycket lättare att vara för eller emot munskydd än att behöva tycka något kring hur Sveriges corona-strategi som helhet borde se ut. För att förstå hela problemet skulle vi alla behöver sätta oss in i fakta, t ex alla forskarrapporter och den samlade kunskapen om smittsamma sjukdomar.

• Hur ser det verkligen ut i andra länder?

• Vilka har lyckats hålla nere smittan?

• Vad har de genomfört för aktiviteter?

• Vilka kostnader i pengar och mänskligt lidande har dessa aktiviteter inneburit?

• Vilket lidande och vilka kostnader har det sparat?

Och så vidare.

Det är för jobbigt och för svårt.

Vad är då problemet med att prata om det som vi förstår istället för det som är viktigt?

En klok tidigare kollega brukade säga att ”...alla modeller är fel, men några är hjälpsamma”. 

Fördelen med modeller är att de gör världen mer lätt förståelig och förenkad. En karta är t ex en modell av en verklighet. Alla detaljer finns inte med på kartan, men vi får tillräckligt mycket information för att kunna vet var vi är och hur vi ska gå för att nå vårt mål.

Men det är en avvägning. Om kartan innehöll alla detaljer från verkligheten hade den varit svår att använda. Om kartan istället saknade viktig information, som höjdkurvor, vattendrag och vägar hade den inte givit oss den information vi behövde.

Problemet när vi fastnar i en diskussion kring färger eller munskydd är att vi skapar en karta som saknar viktig information. Vår bild av problemet är inte tillräckligt detaljerad. Modellen av verkligheten är då inte längre hjälpsam. Det gör att om vi utgår från den kartan när vi tar beslut om resväg saknar vi viktig information och tar tar onödigt dåliga beslut. 

Ett förslag på lösning

Planerarna pratade gärna om färger i början. Nu pratar vi istället om munskydd. Inte för att det är viktigast utan för att det är enklast. 

Efter att ha fastnat i färgdiskussionen med flera olika grupper av planerare fick jag tipset från en erfaren kollega. 

”Svara bara att ni kan få knapparna i vilken färg ni vill, men vi tar det i slutet av projektet när ni vet hur ni vill ha det.”

Och så var problemet borta.

Mot slutet av projektet var det ingen som brydde sig om att färgen på knapparna inte var samma som i det gamla systemet. Alla hade vant sig vid de nya färgerna. Då hade vi istället fullt upp med att få till de viktiga delarna i projektet - personalens arbetsscheman.

Tänk om vi kunde hjälpa varandra att inte fastna i det vi tror oss förstå, utan istället anstränga oss att förstå det som vi tror är viktigt. 

Jag är inte expert på varken färger, epidemiologi eller munnskydd så jag har inga starka uppfattningar om de frågorna. Det viktiga tror jag är att vi lär oss att inse när vi själva har fastnat på fel fråga. När vi diskuterar färgen på knappar istället för det som är viktigt.

Efter jul har t ex politikers besök på köpcentrum trots striktare riktlinjer varit en aktuell fråga. 

Lätt att förstå och lite onödigt. Men samtidigt oviktig för smittspridningen. Hade det varit bättre om de skickat en assistent? 

Tänk om vi kunde hjälpa varandra att inte fastna i det vi tror oss förstå, utan istället anstränga oss att förstå det som vi tror är viktigt. 

När vi känner att vi kanske fastnat på fel fråga. Parkera den och återkom till den lite senare. Chansen är ganska stor att den inte längre känns lika viktig då.

Gör vi så tror jag att vi skulle bli lite klokare och ta bättre beslut.