Detta inlägg handlar om punkten Leda sig själv och sätta mål, och min första insikt i arbetslivet. Det är en fortsättning på mitt tidigare inlägg om Vad jag önskar att jag lärt mig som barn.

”Jaha Henrik, Det har ju gått bra i år också. Dina kunder är nöjda och du är uppskattad i gruppen.” Det var december och mitt andra utvecklingssamtal på lika många år sedan jag lämnat universitet. Varken jag eller min chef kunde riktigt komma ihåg vad jag gjort under året, men vi var som tur var överens om att det gått bra. Det sista kvartalet var ganska tydligt för oss båda, men övriga delar av året kunde vi bara hjälpligt återskapa tillsammans. 

Jag tyckte naturligtvis att det var roligt att min chef uppskattade mitt arbete, men det kändes lite väl godtyckligt. Vad hände t ex om jag fick en ny chef som jag inte kom lika väl överens med? Vad skulle hindra henne eller honom från att uppfattade samma prestation som under förväntan, när förväntan inte var tydligt överenskommen på förhand. Det kändes inte bra.

För mig kändes utvecklingssamtalen, de mål som sattes och uppföljningen som gjordes mer som en ritual som företaget bestämt att vi skulle genomföra, snarare än något som faktiskt gav mig riktning och stöd. Det var mitt första riktiga jobb och detta inte var den första processen som gav oklart värde så jag tänkte att ”det är kanske så här det är att arbeta?”. 

Några veckor senare var vi en grupp kompisar som träffades över nyår. Under middagen kom vi in på utvecklingssamtal och flera delade min upplevelse. Men en kompis, Patrik höll inte med. Han hade en lösning. 

Hans svärfar hade något år tidigare tipsat honom om att kontinuerligt föra en logg över sina aktiviteter och prestationer under året. Det hade direkt gjort hans samtal värdefulla och givit honom högre omdömen.

Varje månad skrev han ner det viktigaste i en powerpoint. När det sedan var dags för utvecklingssamtalet hade han en bra överblick över allt som han åstadkommit under året. Eftersom hans chef aldrig gjort en lika detaljerad förteckning fick han inte bara ett övertag genom att ha mer fakta, han kunde också visa upp en stor mängd skapat värde. Man hinner göra mycket på ett år. 

Det hjälpte naturligtvis till att han var eftertänksam, hade mycket energi och lärde sig snabbt.

Detta blev en stor ögonöppnare för mig. Det innebar att jag inte behövde känna mig låst av företagets ”utvecklingsprocess”. Den gav ramen, men jag kunde utgå ifrån mina behov och se till att samtalen gav mig det stöd jag behövde. Att det samtidigt visade på initiativkraft inför lönesättningen och så småningom ledde till mer utmanande uppgifter i företaget var ingen nackdel.

Ett naturligt nästa steg var att inte stanna vid att reflektera över vad jag presterat under en tidsperiod utan även planera vad jag skulle göra under nästa tidsperiod (oftast en månad eller kvartal). Helt plötsligt började jag ha mål som betydde något. Mål som jag tittade på och justerade regelbundet. Det var lite skillnad från att pliktskyldigt sätta mål i januari och tittade på dem i december.