När jag var barn var Kalle och hans vänner det jag såg fram emot mest under hela året (tillsammans med alla julklappar). Det var enda gången på året som jag kunde titta på flera tecknade filmer på en gång. Vi drack dessutom läsk, åt godis och hela familjen var samlad. 

Kalle och hans vänner sänds fortfarande på julafton och vår familj följer traditionen med att titta kl tre varje julafton. Bortsett från min mamma entusiasm, som jag tror förknippar traditionen med jularna när vi var barn, så är intresset dock väldigt annorlunda. De vuxna brukar börja med energi till Tomtens verkstad för att sedan antingen slumra till någon gång runt Ferdinand och vakna till slutet av Piff och Puff eller smyga fram sin mobil för att kolla sitt Facebookflödet när tillfälle ges.

Barnen dras initialt med av de vuxnas förväntan för programmet, men inser snabbt att det är samma gamla tecknade filmer som förra året och frågar lite försiktigt om de får spela på Ipaden istället. Vilket de naturligtvis inte får, för det är en fin svensk tradition, att titta på samma gamla Disneyfilmer varje år.

Jag tror inte att min familj är ensam om att för länge sedan ha tappat intresset att faktiskt titta på Kalle och hans vänner. Men att vi ändå tittar på det varje år är förmodligen kopplat till hur det kändes att titta på det för länge sedan och vi vill gärna behålla den känslan. Vi vill också gärna förmedla den känslan till våra barn, men det funkar inte. Varför då?

Låt oss titta på de förutsättningar som gällde när jag var liten och Kalle och hans vänner hade sitt Kodak Moment (sina glansdagar). Vi hade två kanaler, varav ingen var en barnkanal. Varje lördag hade någon illvillig programchef lagt in en tecknad film någon gång under två timmar God morgon Sverige. Min bror och jag var alltså tvungna att sitta framför programmet från 8 varje lördag för att inte missa 10 minuter tecknat som kunde komma lite när som helst. 

Idag har mina barn, och övriga familjen, helt andra förutsättningar. Vi har gått från brist till överskott. Barnkanalen visar barnprogram hela dagarna (och inget är två luddiga sockor som pratar sövande till varandra). På Netflix finns mer filmer och serier än vad som är hälsosamt att titta på. Alla i familjen har dessutom minst en egen skärm så ingen behöver slås om att ha makten över fjärrkontrollen. 

Hur är det i din organisation? 

Har förutsättningarna ändrats, men du sitter och drömmer om hur livet var när ni var unga?

Eftersom vi människor som grupp är emot förändringar och skapar traditioner så fort vi kan för att befästa det som finns, tror jag att det är viktigt att vi tydlig skriver ner de förutsättningar som gäller för en speciella tradition, organisation, eller beslut. 

Om vi gjort det i fallet Kalle och hans vänner hade det sett ut ungefär så här: 

Förutsättningar 1980

1. Väldigt begränsat mediautbud
2. TV har precis gått från nymodighet till samlingspunkt för familjen
3. Disney är det enda företaget som gör riktiga tecknade filmer
4. Tecknad film, när den är som bäst, målar upp en sagovärld som vi längtar till
5. Alla andra tittar vilket ger oss något att prata om på jobbet dagarna efter
6. Vid tre-tiden, efter mycket mat och samvaro är det ganska skönt att bara få sitta och bli underhållen

Förutsättningar 2017

1. Obegränsat mediautbud
2. De flesta tittar inte på tablåstyrd TV längre
3. Det finns en rad företag som gör riktigt bra tecknade filmer 
   1. om vi ska vara ärliga så har många Disney-filmer tråkiga, kanske t o m skadliga könsstereotyper
   2. Det är också konstigt att ett företag får göra reklam för sina nya filmer på den bästa TV-tiden under året i en kanal som inte visar reklam
4. Tecknad film är fortfarande magiskt när den är välgjord
5. Bortsett från Kalle och hans vänner tittar vi på serier när det passar. Du kan därför aldrig räkna med att någon annan är på samma avsnitt som du
6. Det är fortfarande skönt att få en lugn paus på julafton vid tre-tiden

Det är, som jag ser det, bara förutsättningar 4. och 6. som fortfarande gäller. Om vi fick ett vitt papper för hur julafton skulle se ut, skulle vi fortfarande välja att titta på samma program som vi nu sett så länge jag kan minnas, eller finns det ett mer givande sätt att använda vår tid denna dag? Vi säger att vi gör det för barnen. För att de ska uppleva samma kännsla som när vi var små. Men är det inte snarare vi äldre som inte vill ändras?

På samma sätt, om du tittar på ditt företag, vilka förutsättningarna ligger bakom vad ni gör, hur ni arbetar idag och de beslut du agerar utifrån? Oftast krävs ett akut yttre hot för att lyckas riva upp traditionerna. Om din organisation inte haft ett sådant de senaste åren är risken stor att ni har många processer som är onödigt byråkratiska och skapar väldigt lite värde. 

Det kan t ex vara anställningsprocessen, olika beslutsprocesser, och nästan alltid, ironiskt nog, hur du ändrar en process.

Skriv ner förutsättningarna som gällde när de viktigaste processerna skapades. Börja med de som verkar skapa minst värde.

Nu, fundera på om alla förutsättningarna fortfarande är aktuella?

Har någon ändrats är sannolikheten stor att processen kan förbättras avsevärt.

Jag menar inte att det är dåligt att titta på Kalle och hans vänner på julafton, bara att gamla traditioner finns både på jobbet och i vardagen. Jag tror att du får ut mest av ditt (arbets-) liv om du reflekterar kring varför du gör som du gör och vilka förutsättningar du har baserat dina traditioner och processer på. Då vet du när det är dags att skapa nya. 

Jag ser fortfarande varje år fram emot att titta på Kalle Anka och hans vänner, som tio-åring. Jag drömmer om att uppleva den spänning och förväntan som julaftonens höjdpunkt innebar. Men trettio år har gått. Min barndoms jular kommer inte tillbaka, hur mycket jag än låtsas.

--------------------

PS 1 Five Monkeys  Det är tydligen lite oklart om experimentet verkligen skett, men varför ignorera en sedelärande historia bara för att den kan vara påhittad?. 

PS 2 Om du vill går det naturligtvis att titta på Kalle och hans vänner på Youtube när som helst.