(Detta är den första i en serie av inlägg om hur vi organiserar oss, varför och hur vi kan bli bättre på att anpassa organisationen efter den uppgift vi ska lösa. Jag började skriva ett inlägg främst för att samla ihop mina tankar kring sätt att arbeta och organisera sig, med inspiration från böcker, artiklar och konferenser. Jag insåg dock snabbt att det blev lite för många olika trådar för ett inlägg. Hjälp mig gärna att se var jag navigerar fel eller berätta var ni håller med.)

När jag sa upp mig från min arbetsgivare och startade mitt egen enmansbolag blev jag lite överrskad över den känsla av frihet det gav mig. Jag var konsult innan också och fortsatte hos samma uppdragsgivare och arbetade med liknande uppgifter som tidigare, men det var ändå stor skillnad. 

Helt plötsligt hade jag inte reglerad arbetstid. Jag fick betalt per timme och om jag arbetade 10 timmar fick jag mer betalt än om jag arbetade 6 timmar. Ingen hade synpunkter på om jag bara arbetat 30 timmar en vecka. På samma tema hade jag inte heller ett visst antal veckors semester. När kompisar frågade hur många veckor jag skulle vara ledig under sommar insåg jag att jag inte hade räknat efter. Det var inte viktigt. 

Vad som var viktigt var att jag skapade värde hos min uppdragsgivare. Inte de fiktiva regler som vi burit med oss trots att många av oss lämnat det löpande bandet (där de fyllde en funktion) för länge sedan.

Det var också små saker som jag insåg att jag uppskattade, värdesatte och som gjorde hela skillnaden. Jag kunde för första gången i mitt vuxna liv köpa den arbetsdator och mobiltelefon jag ville ha. Jag kunde dessutom välja att köpa en ny året efter bara för att jag tyckte mig ha råd (vilket jag inte gjorde, men jag kunde ha gjort. ja ni förstår). 

Jag har funderat en hel del på vad det var som faktiskt gjorde att jag upplevde en sådan skillnad i frihetskänsla. Jag har alltid haft stor frihet hos mina arbetsgivare. När jag gick på konferensen Agile People nyligen satte Joshua Vial från Enspiral fingret på min känsla. Jag hade gått från att vara tonåring till att bli vuxen. 

Han är en av grundarna till ett företaget utan chefer. Hans tes är att i alla hierarkiska organisationer där du har en chef finns ett viss mått av förälder-barnrelation. Chefen bestämmer viktiga (och ibland oviktiga) frågor och är den som har ansvar för pengarna (kallas oftast budgetansvar för att det ska låta mer vuxet). När det är problem i en arbetsgrupp går man till chefen för att hen ska hjälpa till att lösa problemet. 

Det är lätt att reflexmässigt avfärda denna tanke, men fundera över skillnader och likheter mellan när du var 17 år och fortfarande bodde hemma och din arbetsrelation med din chef?  
Att starta ett eget företag är som att flytta hemifrån. Du blir ansvarig för din egen tid och din egen ekonomi. 

Både läskigt och väldigt befriande. 

Samma känsla borde vi kunna skapa i organisationer, men är du mogen?

(Nästa del i serien publiceras om två veckor)